lördag 6 januari 2018

Idé om att spara tid i juletid.

Den här tiden visas många gamla klassiska filmer och tv-program. Jag har skrivit manus till en ny julfilm, som kommer att spara mycket tid för alla under kommande julhelger. Den innehåller all action som alla familjemedlemmar vill se. Om jag lyckas sälja detta åt någon filmproducent kommer det att minska på julstressen för många familjer.

Här är den:

Eric Lassard jobbar på en brödrostfabrik och ska på skidsemester till Kirchberg. Tillsammans med Jack stiger de ombord på Titanic som de ska åka med. Långben kör ombord på båten med sin husvagn. Rose säger ”ratta ratta ra” då hon ser Berra. Stig-Helmer frågar om inte John McClane ska komma med, men han vill bara sitta under sin korkek och lukta på blommorna, och lämnar ensam hemma.

På båten serveras det middag. Gustav Svensson och Rose tuggar majskolvar, Baloo visar hur man ska äta myror och Lassard äter guldfisk. Martin Beck blir förälskad i Snövit. Ernst kommer och säger något djupt och underligt. Hökarängens slalomklubb kommer och röjer och förstör allting. John McClane spränger jultomtens verkstad i luften.

I Kirchberg måste Mahoney lära Långben att köra Kurt Wallanders Saab. En engelsk adelsman har problem med att starta sin Bentley. Stig-Helmer ropar ”Yippekay-yay, motherfucker” då han susar nedför backarna. På Katzenhütte snubblar Hightower på Kalle Ankas huvud upprepade gånger och aspiranterna i polisskolan syr en klänning åt Gunvald. John McClane dyker upp från ingenstans och spränger bort alperna.

På väg hem ska Berra och Askungen äta frukost med bacon och ägglikör på Titanic. Askungen hittar Lady & Lufsens köttbulle i risgrynsgröten. Tjuren Ferdinand tar en stänkare med sin hyttgranne. Sunes pappa blir förälskad i Martin Beck. Hökarängens slalomklubb kommer och röjer och förstör allting. John McClane spränger Långbens husvagn.

Utkiken i Titanic ropar ”Herr Ober, Eis bitte”, varefter de kör på Pettersons grund och börjar ta in vatten. Utkiken undrar vem det egentligen är som kör. Kaptenen svarar ”Öhö, det är ju jag som kör!”. Benjamin Syrsa sjunger ”Ser du stjärnan i det blå” in i det sista. Hightower blir sur och välter omkull hela båten med bara händerna. Pingvinerna från Madagaskar bygger en segelbåt. Stig-Helmer räddar Rose över till den, får till en bra spinnaker och åker hemåt.

Då de kommer hem har John McClane blivit förälskad i Stig-Helmers mamma och de har tillsammans sprängt brödrostfabriken. "My heart will go on" av Matt Mulholland på blockflöjt spelas i eftertexterna.

onsdag 3 januari 2018

Vilse bland grönkål och kolloidalt silver i bloggvärlden.

Just nu känner jag starkt för att skriva något av det vanliga tramsandet, men inspirationen tryter. Kanske man skulle skaffa inspiration genom att läsa vad andra skriver? T.ex. (finlands)svenska bloggar? Försöka duger.

Jag tar sats och dyker in i bloggvärlden, och det som öppnas för mig nu är ett enormt virrvarr av allt möjligt. Det är köksrenoveringar och stickning, alkoholpolitik och fylltårtor, slöa dagar och aktiv livsstil, inredning, blomsterlökar och maskrosbarn med mera. Här står något om ett barn som kanske ska få öl. Visst, alla vet ju att öl är bra, men åt barn.. ? Nu ser jag att det inte alls står öl, det står öi som är förkortning för öroninflammation. Men det är inga problem, för öi kan botas med ks. Vad är det förkortning av då, kålrotssaft? Det är tydligen kolloidalt silver. Det ante mig. Nej, treåringar som dricker öl och ks är jag inte intresserad av att läsa om just nu.. Jag måste byta kategori.

Yoga! Det här har jag seriöst tänkt pröva någon gång. Då man är flexibel som en tallstock och överväger att hyra in personal varje gång man ska frisera tånaglarna kanske det vore bra att pröva något sånt. Men nu var det skrivinspiration jag skulle ha.

Matlagning är roligt, och alltid ett säkert kort att läsa om. Kanske jag skulle skriva om mat? Här är recept på något som innehåller potatismjöl, kokosolja, bikarbonat och… eterisk olja?! Låter föga aptitligt. Vänta nu, det är tydligen inte alls mat, det är recept på hemlagad deodorant. Hmm.. Grönkål, rödkål, vitkål, brysselkål, grillkol och surkål… Pepparkakor med persimon? Jag vet inte ens vad persimon är för något.

Det här går inte. Jag är en alltför enkelspårig person för den här delen av världen.

Undrar just hur min egen bloggpresentation skulle se ut. "32-årig byråkrat med stark böjelse för bokföring. Kuddarna i min soffa är oarrangerade och matchar inte färgen på gardinerna. Ibland kör jag fortare än hastighetsbegränsningen, och våldsamma Tarantino-filmer är nära mitt hjärta. I min blogg hittar du ohälsosamma matrecept som vägkost på din ljuvliga resa mot åderförkalkningens förlovade land. Edward Blom är min idol."

Det skulle nog inte ha någon vidare genomslagskraft. Nu måste jag ta en promenad för att smälta allt jag läst, och ta en varm mössa på mig så inte jag också får öi.

Historien om katapultstolen

Ungefär en månad sedan (gammal text, red.anm.) satte jag upp en bild som ett dåligt skämt på Facebook. Bilden fick en sådan spridning att självaste Expressen från Sverige skrev en artikel om den på nätet. Men hur gick det riktigt till?


Torsdagen den 17 augusti 2017 satt jag i min Saab och lekte lite med eSid. eSid är en grej man har i bilens datauttag som öppnar en hel del funktioner i färddatorn man annars inte har tillgång till. Bl.a. kan man skriva egna välkomstmeddelanden med den, som syns då bilen startar. Just då kom jag på att jag skulle skriva något meddelande som har med stridsflygplan att göra, eftersom Saab som bekant tillverkar sådana. Efter lite testande (antalet bokstäver är begränsat) så kom jag till meddelandet på bilden. Jag satte ut bilden på min egen facebook-sida samt i gruppen Saab Turbo club of Sweden, som är en rätt stor grupp där det flitigt diskuteras Saab. Man frågar ofta om problem med sia bilar, så jag satte upp den här bilden med frågan ”Vågar jag fortsätta köra med det här? Någon som vet?” Här började saker ta fart.




På bara en stund hade bilden flera hundra reaktioner i Saab-gruppen. Aldrig tidigare hade jag sett något liknande. Följande dag, på fredag eftermiddag sa en vän åt mig att min bild har börjat spridas på Twitter nu också (fast jag själv hade inte lagt ut den). Senare på kvällen sökte jag upp bilden på Twitter och kontaktade personen som lagt ut den och pratade lite ditt och datt. Det visade sig vara hennes bror som hade skickat bilden åt henne och sagt att han fick det här meddelandet i sin Saab. Bilden hade spridits tusentals gånger. Hon som satte ut bilden hade aldrig förväntat sig något liknande heller. Vi hade mycket roligt åt situationen. Hon sa att Aftonbladet och Expressen söker efter mig. Jag lämnade mina kontaktuppgifter åt henne.

Notera att just den här dagen inträffade knivdåden i Åbo. Sent på kvällen räknade jag att min bild hade flera likes och retweets än vad polisens och presidentens inlägg om knivdåden hade tillsammans. Det här började nästan vara skrämmande.

Lördag förmiddag spenderade jag genom att åka till Solf och springa 10-kilometersloppet i Meteoritmaraton. Jag hade bråttom hem, eftersom jag genast skulle iväg till en Saab-träff vid Andra sjön i Nykarleby i anslutning till Juthbackamarknaden* (se anteckning längst ner). Då jag kom hem ringde en reporter från Expressen och talade lite ditt och datt, och ville att jag skulle skicka lite bilder. Det här tog sin lilla tid, och jag började nu bli försenad till Saabträffen.

Alla som kört i Juthbackatrafiken vet hur det är. Det här var på lördag eftermiddag, så folk var på väg hemåt. Ungefär någonstans i Maxmo, just där börjar finnas raksträckor att köra om på, började trafiken söderut komma igång på allvar. Det var mötande trafik så gott som konstant. Det var bara att gilla läget. Det var i princip omöjligt att köra om något snabbare än en traktor, oavsett hur mycket hästar man hade under huven. Sent om sider kom jag till Andra sjön i Nykarleby, sparkade däck med ett trettiotal Saabister, talade strunt, lyssnade på motorljud och t.o.m. en baslåda, såg på modifikationer och drack kaffe och trivdes. Just då jag skulle åka hem fick jag mail av Expressen att en artikel publicerats. Resten vet vi. Sensationsjournalistiken överdriver med råge som vanligt, bilden hade inte fler drygt 3000 likes, och det var ju inte ens jag som laddat upp den, men en kul grej var det åtminstone. Och så fick man nämna om Korsholm! :)

Länkar:

https://www.expressen.se/omtalat/lol/henriks-mystiska-meddelande-i-saaben-tog-natet-med-storm/

http://www.esid.se - ni som är lyckliga ägare av en Saab 9-3 från 2003 och uppåt bör spana in detta

Tweeten: https://twitter.com/BibbiGood/status/898503175384301568


*Juthbackamarknaden är en loppmarknad som går av stapeln i augusti i Nykarleby i Finland. Det är landets största loppmarknad med tiotusentals besökare varje år, varar 24 timmar och lockar i synnerhet veteranbilsentusiaster.

Sol-Britt har lärt sig använda Facebook.

Jag tycker det är fint att se då "gambäfolk" har börjat använda internet. Man ska vara vänligt inställd och öppen till teknik oavsett ålder. Det är dock inte alltid så enkelt. Låt oss säga att Sol-Britt, 78 år, har varit på besök till sin systerson och vill tacka dem då de kör hemåt. I sann modern anda gör man det naturligtvis elektroniskt. Att hitta rätt fält att skriva i på facebook är dock inte det enklaste. Följande meddelande kan läsas på deras egen sida, i en grupp till förmån för flodlösa flodhästar eller på något helt annat slumpmässigt ställe: "hej tack för kaffe t det var trevigt och gott. och vad stOR LILLE KEVIN HAF BLIVIT HÄLSN SOL-BRITT OCH BJARNE". Sol-Britt slog visst om till stora bokstäver i mitten, men vad gör nu det. Det år svårt att skriva på moderna telefoner, och deras Corolla har blivit så skakig och ryckig på sistone. Det kan också hända att Bjarnes körförmåga där under AgriMarket-mössan börjat krackelera.

Sol-Britt kan inte släppa det där problemet med bilen, utan söker upp en Facebook-grupp där man diskuterar bilproblem. Det gick inte riktigt som hon tänkte sig.

Jag är medlem i flera bilgrupper, och så här kan det bli då man ställer en fråga. Ju större grupp, desto värre är det.
Fråga: ”Hej, vår Corolla årsmodell X rycker och skakar då man kör. Vad ska vi göra mvh Sol-Britt”
Svar:
- Någon föreslår att byta ut en del som inte ens finns på den modellen
- Någon har haft samma problem och berättar sin lösning på det, fast det är en helt annan bil som dessutom är 25 år äldre
- Någon propsar på att få komma och åtgärda problemet billigt utan kvitto
- Någon föreslår en verkstad som är i en helt annan del av landet än Sol-Britt befinner sig i
- Någon säger att hon får skylla sig själv som köpt just den där bilen
- Någon undrar om Sol-Britt föredrar lingon eller senap till köttbullar
- Någon säger att Sol-Britt är en idiot och inte skött sin bil ordentligt
- Någon sär skriver
- Någon agerar språkpolis
- Alla idiotförklarar alla. Problemet lämnar olöst. Vissa lämnar gruppen i vredesmod. Sol-Britt förstår ingenting av vad som hände.
- Tre år senare hittar någon tråden och säger att han har samma problem, och frågar om någon kan hjälpa.
- Allt börjar om från början.

Själv postade jag bl.a. en gång en försäljningsannons för ett par slalomskidor i en finsk grupp för reservdelar till Saabar, samt skrev mitt datorlösenord i en gruppchatt. Det finns nog en liten Sol-Britt i oss alla.

Socialantropologi på krogen.

En tid sen var jag ut på krogen. Som vanligt då jag är ut bland folk ägnar jag mig en hel del åt socialantropologi, dvs. att studera folk och hur de beter sig. Här är några exempel på krogfolk:

Statyerna: Ni vet, de där typerna som bara står stilla, lutandes mot bardisken eller nån vägg. De kan stå så i flera timmar. Enda rörelse man kan se ibland är då ölstopet lyfts upp mot munnen. De stirrar rakt ut i tomma intet och blickarna är ihåliga som emmentalerost. Proffsen kan ibland t.o.m. sova i den här ställningen.

Fylltrattarna: Högljudda medelålders män. Den här tiden på året är det oftast oerfarna julfesttyper som satsar allt på den årliga julfesten (och då blir det en rejäl snedfylla). Orsakar kaos, upplopp och irritation där de drar fram. Brukar inte alltför sällan sluta med en knuff ut genom dörren av behörig personal eller en enkelbiljett till avgiftningen.

Mafiosogänget: Här är enbart de tuffaste killarna. Svarta byxor, metallgrå skjorta och en liten vältrimmad mustasch. Allvarliga som begravningsentreprenörer, rör knappt en min, håller alltid ihop och sitter ofta i ett hörn för sig själva.

De fosterländska: Jussipaita eller Kiitos 1939-1945.

De sportiga: Mjukisbyxor och Nike-tröja. Dessa rusade hit raka vägen från gymet.

Mobilgänget: Sitter hela tiden i något hörn och stirrar på sina mobiltelefoner. Samarbetar med Mafiosogänget. Vad kommer de ut för ens, vill man sitta och spela Wordfeud kan man väl lika bra göra det hemma?

De underliga: Kostym med konstig färg, byxor uppvikta till vaderna, vita träningsskor, truckerkeps och en grön drink i handen som ser ut att kunna förgifta ett helt dansgolv.

Karaokefolket: Här finns många som sjunger riktigt bra, men alltefter vad kvällen lider finns det folk som brukar hitta sångrösten i bottnen på det trettonde ölstopet. De känner sig som självaste Robbie Williams då de står och vrålar till Coldplay, fast det de facto låter likt en skadeskjuten kråka som använder vinkelslip eller motorsåg. Att filma dessa kan vara bra utpressningsmaterial.

Musiken var för övrigt precis i min smak. Artister som Sash, Paradisio, Daze och Leila K från det gyllene 90-talet frambringar gåshud och minnen av bärbara CD-spelare. Där står nån tönt med röda byxor och dansar lika smidigt som en höftledsopererad sengångare. Vänta nu förresten, det är ju jag själv. Väggen är en enda stor spegel, tur man inte försökte gå in dit åtminstone.

Då man åker taxi hem brukar jag leka nationalekonom och fråga chaffisen om nivån på taxi-indexet. Taxi-indexet räknar man fram genom att fråga chauffören om hur mycket folk som är ut och festar just nu, om det är mer än ifjol samma tid, och om det har ökat/minskat de senaste månaderna. Med dessa frågor får man en bra bild av konjunkturläget. Enligt chaffisen igår (rättelse: tidigare idag) är det ungefär på samma nivå som ifjol den här tiden. Så mycket krogar som det börjar finnas här, är det väl en bra sak.

Bilkörning och navigation i Jakobstad.

Det finns många städer i världen med fullständigt ologiska, ostrukturerade och svårnavigerade gatunät. Några exempel på de allra värsta är Paris, Istanbul och Jakobstad.

Att köra bil i Jakobstad är en av de svåraste prövningarna en chaufför kan utsättas för. Då man kör innanför stadsgränserna måste man åtminstone ha med tredubbla navigatorer med reservbatterier, nödproviant, pannlampa, tändstickor och varma filtar. Jag har hört ryktas om en utböling som sommaren 2011 körde vilse på väg till Korv-Görans i Jakobstad, och om ryktet stämmer kom han aldrig fram utan han irrar runt där någonstans ännu och äter vårrullar och snusar varje dag. Där finns oxå en ny parkeringsgrotta som knappt någon vågat besöka ännu (står t.o.m. i nyheterna). Kör man in till den lämnar man förmodligen dit i all evinnerlighet, och måste betala 1 euro/timme för resten av livet.

Jag begriper inte hur jeppisborna klarar av att navigera till jobbet om morgnarna. De måste vara supermänniskor som ser jordens magnetfält med blotta ögat, har fotografiskt minne eller besitter någon annan superstyrka.

En gång då jag irrade runt i Jakobstad såg jag en skylt som pekade mot London*. Jag gillar London, så jag glömde allt annat för stunden och tog kurs ditåt. Jag hade redan börjat fundera över vilken av musikalerna i West End jag skulle gå på, då jag började titta runt mig och insåg att här bara finns grusvägar och 50-talskåkar. Ingen drottning, inga dubbeldäckare och ingen Mary Poppins. Det var lite av en besvikelse. Nu senare har jag dock fått höra att Stockholm** också finns i Jakobstad, och att det ska vara betydligt bättre än London. Kanske nästa besök? Om man ska tro kartan finns också Lappfjärd i Jakobstad. Undrar om deras röstmagnet i kommunalvalet heter Ingvesgård?

*det finns en stadsdel i Jakobstad som heter London.

**det finns en holme i Jakobstad som heter Stockholmen.

Ett besök vid porten till domedagen.

Jag står i mörkret och snön utanför en lång och motbjudande byggnad, och funderar på om jag ska åka hem eller ta till mig mod och gå in. Jag besluter mig för att gå in, eftersom jag här om dagen fick en lapp i postlådan där det stod att jag ska komma hit. I den här byggnaden ska jag hitta det jag behöver. Då jag gått in stängs den stora dörren bakom mig, och den går inte att öppna mer. Jag måste hitta en annan väg ut.

Inne i den långa och smala byggnaden är det spöklikt tyst. Några maskiner surrar, och man kan höra några lågmälda röster. Ett flertal människor finns inne i byggnaden. De flesta irrar runt och är tyngda av sina bördor. Vissa skjuter bördorna framför sig. Vissa pratar försiktigt med varandra. Flera av rösterna är på främmande språk, som jag inte förstår eller klarar av att kommunicera med. Jag känner mig dum och enkel. Plötsligt hörs en hög monoton röst i en högtalare. Rösten ber om hjälp, två gånger.

Även jag blir som de andra. Jag börjar försiktigt titta runt mig. Det övergår snart i att irra runt och det blir alltmer påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Det finns massor av intressanta saker här, och jag tar åt mig en del av dem, men det är svårt att hitta det man behöver. Det råder kaos och oreda. Ett barn skriker högt och skär genom tystnaden. Efter att ha gått runt i hela byggnaden minst 5 varv och sökt det jag behöver känner jag att det här klarar jag inte av mer. Bördan börjar bli för tung, armarna är trötta och jag vill hem. Plötsligt hörs den där höga monotona rösten igen, som skär genom märg och ben. Den här gången uppmanar den folk att gå till ett ställe.

Jag lyder rösten som en robot, utan att ens tänka på det - snabbt går jag dit och hamnar först i en kö. Flera personer rusar in bakom mig. Det är kön ut härifrån. Man vill ut härifrån, men nästan alla måste betala för att få gå ut. Jag betalar snällt, och går mot utgången.

LIDL - kiitos käynnistä, är det sista jag ser innan jag är ute och kan åka hem igen.

På inredningsaffär med min kompis Sixten.

Idag jagade jag en födelsedagspresent åt en släkting. Dum som jag var gick jag till en inredningsaffär och kollade runt. Det finns få ställen jag känner mig så felplacerad på som i en inredningsaffär. Faktum är att jag hellre skulle genomgå en helkroppsdissektion av utomjordingar från yttre rymden. Men nu var jag ändå här. 

Jag verkar vara i gott sällskap, för här finns åtminstone en herre till som ser felplacerad ut. Ca 55 år, stort grått skägg, gul reflexjacka, läsglasögon och en Alko-kasse dinglandes på handleden. Han ser ut att heta Sixten. Av ansiktsuttrycket att döma ser han ut som om han bara väntar på att en bomb ska slå ner så det blir ett slut på helvetet. Undrar vad han gör här? Och vad han jobbar med? Kanske han kör bulldozer? Eller så skriver han om kärlek i tidningar för tonåringar? Kamratposten, EOS, Min häst och vad de nu heter. ”30 sätt att skriva fråga chans-lappar på" hette hans senaste artikel. Nu kom åtminstone en fru och tog med honom till hemmets lugna vrå och kassen med helgsprit.

Bland salladsbestick som ser ut som tortyrredskap, kaffekoppar som det står "Te" på, underligt utformade pepparkvarnar och en säng som är så fylld med täcken och kuddar att man inte skulle rymmas att sova i den, konstaterar jag att det här går inget vidare. Jag ska följa Sixtens linje och besöka Alko i stället.

Väl ute kunde jag inte undgå att se att det hade öppnat ett gym i Pohjola-huset, just i korsningen med Teräsgränden. Eftersom det var en tidigare affärslokal med skyltfönster, hade alla förbipasserande full insyn till löpbanden och sakerna. Löpbanden var t.o.m. vända mot gatan, så det såg ut som någon slags uppvisning. Vem vill träna inför offentlig beskådan? Jag stod och tittade som ett frågetecken en stund på två herrar som skuttade runt på löpband - efter en stund blev de märkbart irriterade. Aldrig någonsin har jag sett levande folk stå i skyltfönster förut. Eller jo, det har jag. I Amsterdam. Men det var i ett helt annat syfte.

Jag fick det här veckoslutet höra en ny vinklassifikation. Om det finns bild av vingården på flaskans etikett, ska man ta den som har flest fönster på byggnaden. Ju fler fönster, desto bättre har det gått för vingården, och därmed är det ett bättre vin oxå. Efter att ha räknat fönster en stund bestämde jag mig för en Crianza från 2014 med över 30 fönster. Den blir säkert bra att ta med till morgonkvällens julfest.

tisdag 2 januari 2018

Procentbulla och överste Sandels.

Jag satt just och slog in julklappar, och kom på att jag inte ätit något sen lunch. Alla som bor i Smedsby vet att Piffi säljer procentbulla på kvällskvisten, dvs. bulla som inte gått åt under dagen till rabatterat pris. Är man sugen på något gott om kvällarna kan man alltid knalla dit och köpa av det. Så det tänkte jag nu med.

Jag knallade iväg dit i ett par utslitna mjukisbyxor och en fleecejacka som var ny ca 2004. I affären tog jag åt mig några procentgrisar, och kom sen på att det skulle vara gott med en öl ikväll oxå. Eftersom jag inte hade öl hemma, gick jag och tog en burk av överste Sandels heliga. Då jag betalade konstaterade jag att jag inte hade nån plastkasse med mig, och numer får man ju inte de där små påsarna gratis från kassan heller. Nåja, det gör nu inget.

Väl ute ur affären började jag tänka att det här måste se ganska dumt ut. Här går jag, med en ölburk i ena handen, en påse procentgrisar i andra handen med en gul 30 %-lapp på, mjukisbyxor som skulle ha kastats bort för ett år sen på benen och på överkroppen en fleecejacka som totalt tappat formen, ser ut som en hösäck och har stora noppor till förbannelse så den ser riktigt gräslig ut. Att trycka ner något i fickorna gick inte, för de i jackan är alltför små och hade jag satt något i byxfickorna så skulle de ha ramlat av mig.

Ungefär där Paulsvägen möter cykelvägen som går ner till gamla riksvägen halkade jag till. Jag hölls på benen, men överste Sandels flög ur handen och rullade ner mot gamla riksvägen. Han hann inte många meter innan jag fick tag i honom, som tur var.

Om någon i byn alltså har sett ett spöke ikväll som kommit vandrandes med procentbulla i handen och jagat en ölburk på Johansvägens förlängning var det bara jag. Men det var riktigt god procentbulla ikväll.

Fotsvamp och motorsågar i Tuuri.

Igår besökte jag institutionen för kommersialism & gräslig arkitektur. Institutionen drivs av en fylltratt som heter Keskinen.

Jag besökte inte Tuuri för att handla, utan mest för att ägna mig åt socialantropologi, dvs. studera folk och vad de håller på med. Fast klockan är rätt tidigt på förmiddagen skrider det redan in massor av folk, med kundvagnar stora som båtar. I en båt står ett litet barn längst fram och pekar på något, likt en galjonsfigur. Det är lördag, så det är väl därför vissa kaptener lutar över relingen och kanske t.o.m. ser lite bakfulla ut. Blickarna är lika ihåliga som kundvagnarna.

Verktygsavdelningen brukar vara ett kul ställe att spana på. Få saker ger så mycket tillfredsställelse för en medelålders man som att få köpa en eldriven multipneumatfräs med dynamiska presslager och självreglerande vubbelförknysare. Även om han inte vet vad han ska ha den till, eller ännu mindre kan använda den utan att fräsa av sig ett finger eller två. 

Ett äldre herrskap tittar på ljudsystem med 3D™ FX XL DSG© Surround® sound-teknik och subwoofer som kan orsaka våldsamt upplopp i vilket bostadsområde som helst. Försäljaren förklarar att det här systemet har bra ljudkvalitetet. Jag borde ha varnat dem att det finns inget hifi-system i världen som får Vesa-Matti Loiri att låta bra.

Motorsåg för 79 euro? Hm.. Kanske inte. Här står några personer och skrattar åt en t-shirt som har något skrivet med underlig finsk dialekt på. Jag låtsas oxå skratta för att smälta in i mängden, fast jag inte förstår ett smack av texten, men antagligen är det något roligt.

Bilvårdshyllan! Här känner jag mig hemma och trygg. Tyvärr har jag alltför mycket av den sorten redan, och flera av produkterna använder jag inte ens. Jag börjar bli som männen på verktygsavdelningen i det här fallet.

En galjonsfigur skriker hysteriskt. En annan har kapitulerat och somnat. Det är något fint med barn och deras ärlighet. Efter några timmar i det här kaoset kunde även jag både skrika hysteriskt och sen stänga ut allt och somna, om det inte förväntades av mig att jag ska bete mig som en vuxen person.

Innan hemfärd ska jag proviantera lite. Ångorna som utsöndrades från lunchrestaurangen påminde om gammal ost och fotsvamp, så det fick vara. Men snabbmaten var bra och prisvärd.

Jag handlade faktiskt också lite småkrafs till sist, bl.a. en stekpanna. Då man har den ovanan att man sätter dem på full värme och först efter det börjar gräva i kylskåpet och fundera vad man ska laga, blir det tyvärr så att man måste köpa nya ibland.

Säga vad man vill om Keskinen, men nog har han ju lyckats.

Erfarenheter av att arbeta åt staten.

Jag har snart jobbat 10 år inom det kommunala, men många vet säkert inte att jag jobbat inom en statlig organisation en tid också.

Att arbeta åt staten var inte riktigt som vanligt. Lönen var rätt dålig, men man var ju ung och oerfaren då ännu. Dock hade man oslagbara förmåner som man inte brukar hitta bland andra arbetsgivare, bl.a. heltäckande kostförmåner, hälso-/tandvård och frisörstjänster, som man fritt kunde utnyttja.

Efter en kort men intensiv utbildningsperiod började jag till största delen jobba med sträckning och service av telefonkablar för intern kommunikation. Arbetsgivaren var mycket frikostig med att dela ut personliga arbetsredskap. Även några uppsättningar (rätt omoderna) arbetskläder fick man till förfogande, och dessa var det bara att lämna in för tvätt eller hämta nya då de blev dåliga. Arbetsgivaren var också mycket mån om arbetarnas kondition och hälsa, och man fick genomgå olika slags tester med jämna mellanrum.

En sämre sak var att man kunde bli kommenderad till helgarbete ibland, men fick ingen extra ersättning för det. Arbetstiderna kunde överlag vara rätt obekväma och ibland kunde dagarna och nätterna då man arbetade på fältet bli mycket långa. Fast arbetsgivaren hade ett flertal fordon till förfogande hände det ändå ofta att man måste gå eller cykla till arbetsplatsen, ibland tiotals km. Och morgonkaffet var ärligt talat ganska bedrövligt. Det hände också ofta att man måste syssla med helt andra arbetsuppgifter än det man var utbildad till, t.ex. städning och övervakning.

Jag blev teamleader för ett arbetsteam efter bara ett halvår, och man märkte tydligt att det finns en uttalad hierarki bland cheferna, i synnerhet de högre. Trots allt trivdes jag mycket bra med arbetet och saknar det ibland, men eftersom tanken var att bara ta ett mellanår mellan gymnasiet och studierna blev det inte att arbeta längre än knappt ett år, för min del 362 dagar. Tjänstevapnet är en detalj jag oxå gillade.

Sådant var det att vara signalist/telegruppchef på granatkastarkompaniet på Nylands brigad, i den kungliga stålkontingenten 2/04. >>

Färgblindhet och färjblindhet.

Då man är ordentligt färgblind som jag är kan det uppstå en del konstiga situationer. En av de mest överraskande någonsin var några år sedan då jag hade kokat ärtsoppa och fick frågan varför i helsicke jag lagat den på gula ärtor, som de gör i Sverige. Just då visste jag inte ens att det fanns både gula och gröna ärtor, och ännu mindre att man kunde se någon skillnad på dem. På senare tid har jag fått höra att det finns gula och gröna paprikor oxå.

Att navigera på sjön skulle nog inte fungera så bra, så det är tur att jag är en landkrabba. Frågar man mig borde alla sjömärken vara fastgjutna i sjöbottnen, och ha en stor neongul pil högst upp som blinkar åt vilket håll man ska köra. Därtill borde hela Kvarken muddras, alternativt torrläggas. Frågan är bara om det är ekonomiskt försvarbart.

Jag har t.o.m. hört om en ålänning som en gång med motorbåt och full gas körde rätt in i sidan på Viking Grace. Han såg den inte, för han var färjblind.

Graden av färgblindhet verkar variera bland folk. Jag brukar beskriva det som att man ser massor av färger som vem som helst, men man vet inte vad stor del av dem ”borde vara” enligt normerna, men det är inget man stör sig på eller ens märker dagligen. Det finns dock några saker som kräver lite mer sinnesnärvaro än vanligt:

- Kotikalja och röd saft är helt omöjligt att se någon skillnad på om de står i tillbringare bredvid varandra. I en sån situation måste jag faktiskt smaka för att veta vilket som är vilket.

- Apelsiner och grapefrukter är svåra att se skillnad på.

- Grön potatis är helt omöjligt att upptäcka.

- Ibland har polisen mörkgröna overaller. Man kan tro att det är beväpnade studerande, rörmokare eller nåt liknande som skriver ut fortkörningsböterna.

Vissa klädbutiker har färgen på plagget utskriven på prislappen. Jag läser alltid dessa, eller ber en expedit om hjälp.

Som tur är har man lärt sig att skratta bort alla underliga situationer med åren, och man behöver inte vara rädd för att be om hjälp heller om det skulle behövas.

Omskrivning av psalm 585.

Egen bearbetning av psalm 535 enligt vädret 2.6.2017. Kan med fördel sjungas på morgondagens skolavslutningar. 
Den blomstertid nu kommer,
med köld och nederbörd
Nu nalkas ingen sommar,
ej heller sol och skörd
Det hemska vädret dödar,
allt det som levat har
och regnet bara flödar
samt stormar alla dar.