tisdag 2 januari 2018

Fotsvamp och motorsågar i Tuuri.

Igår besökte jag institutionen för kommersialism & gräslig arkitektur. Institutionen drivs av en fylltratt som heter Keskinen.

Jag besökte inte Tuuri för att handla, utan mest för att ägna mig åt socialantropologi, dvs. studera folk och vad de håller på med. Fast klockan är rätt tidigt på förmiddagen skrider det redan in massor av folk, med kundvagnar stora som båtar. I en båt står ett litet barn längst fram och pekar på något, likt en galjonsfigur. Det är lördag, så det är väl därför vissa kaptener lutar över relingen och kanske t.o.m. ser lite bakfulla ut. Blickarna är lika ihåliga som kundvagnarna.

Verktygsavdelningen brukar vara ett kul ställe att spana på. Få saker ger så mycket tillfredsställelse för en medelålders man som att få köpa en eldriven multipneumatfräs med dynamiska presslager och självreglerande vubbelförknysare. Även om han inte vet vad han ska ha den till, eller ännu mindre kan använda den utan att fräsa av sig ett finger eller två. 

Ett äldre herrskap tittar på ljudsystem med 3D™ FX XL DSG© Surround® sound-teknik och subwoofer som kan orsaka våldsamt upplopp i vilket bostadsområde som helst. Försäljaren förklarar att det här systemet har bra ljudkvalitetet. Jag borde ha varnat dem att det finns inget hifi-system i världen som får Vesa-Matti Loiri att låta bra.

Motorsåg för 79 euro? Hm.. Kanske inte. Här står några personer och skrattar åt en t-shirt som har något skrivet med underlig finsk dialekt på. Jag låtsas oxå skratta för att smälta in i mängden, fast jag inte förstår ett smack av texten, men antagligen är det något roligt.

Bilvårdshyllan! Här känner jag mig hemma och trygg. Tyvärr har jag alltför mycket av den sorten redan, och flera av produkterna använder jag inte ens. Jag börjar bli som männen på verktygsavdelningen i det här fallet.

En galjonsfigur skriker hysteriskt. En annan har kapitulerat och somnat. Det är något fint med barn och deras ärlighet. Efter några timmar i det här kaoset kunde även jag både skrika hysteriskt och sen stänga ut allt och somna, om det inte förväntades av mig att jag ska bete mig som en vuxen person.

Innan hemfärd ska jag proviantera lite. Ångorna som utsöndrades från lunchrestaurangen påminde om gammal ost och fotsvamp, så det fick vara. Men snabbmaten var bra och prisvärd.

Jag handlade faktiskt också lite småkrafs till sist, bl.a. en stekpanna. Då man har den ovanan att man sätter dem på full värme och först efter det börjar gräva i kylskåpet och fundera vad man ska laga, blir det tyvärr så att man måste köpa nya ibland.

Säga vad man vill om Keskinen, men nog har han ju lyckats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar