tisdag 2 januari 2018

Min militäriska grannfru i höghuset.

Då jag 8-10 år sen bodde i centrum av Vasa hade jag en ganska originell granne i lägenheten under mig. Vi kallar henne Ingrid. Ingrid var krigsveteran(!) och lite som en fältkamin. Hård och ibland kall på utsidan men oftast full av värme inuti.
Ingrid hade jobbat inom det militära som sjuksköterska. Medan hon jobbade på garnisonen i Vasa hade hon stuckit många kändisar i rumpan med vaccinationsnål (bl.a. en viss pizzakung). Hon berättade ofta om detta. Jag brukade nicka och låtsas vara intresserad av hennes rumpor.

Första gången jag träffade Ingrid blev jag bestämt informerad om att de som tidigare bodde ovanför henne minsann var riktiga odågor. De hade oljud hela tiden, och en gång hade där varit 10-15 personer som spelat musik, rökt på trapphusets balkong, festat och levt jävel mitt i natten och hon hade knackat på och likt en artillerikanon skällt ut dem så mycket att deras hår stod rakt bakåt ännu följande dag. Jag berättade åt henne att jag är en sofistikerad man med karaktär, och att jag inte ägnar min dyrbara tid åt sådana primitiva tillställningar.
Ett par veckor senare var det förstås inflyttningsfest i nya lägenheten, och 10-15 studerande som spelade musik, rökte på trapphusets balkong, festade och levde jävel mitt i natten. Dagen efter då jag skulle ut såg jag att hon kom ut från sin lägenhet. Jag avvaktade lite, för jag orkade inte just då med diskussionen som komma skulle. Några dagar senare mötte jag Ingrid igen och tänkte att nu får jag nog höra vad jag duger till. Och nu, den här damen kunde chockera. Hon sa… ingenting. Bara undrade om det faktiskt var någon hemma i lägenheten ovanför, för man hörde ju aldrig nånting därifrån. Så kom det att fortsätta i tre år framåt. Aldrig minsta klagomål. Men andra invånare i huset sa hon nog ett och annat om.
Ingrid bjöd ibland på fika, och berättade vad hon höll på med om dagarna. Det var allt från att trakassera städarna i trapphuset till att pruta med osthandlaren i saluhallen. Fast hon var ensam hade hon nog att göra. Efter fikan skulle man dricka sherry* och tala militär och försvar. 
Största vändningen kom förmodligen en tid innan det var dags att flytta ut ur lägenheten. Då började Ingrid helt plötsligt en dag tala perfekt svenska. Vi hade alltid innan konverserat på finska. Jag såg ut som en urblåst fågelholk och undrade för mig själv varför kärringjä.. ursäkta, frun inte talat svenska tidigare. Åtminstone den tiden hade jag ibland problem att hitta rätt ord och få meningar ihopbyggda på finska, så hon har garanterat hört att det inte är mitt första språk. Kanske hon tyckte jag behövde träning.
Vissa personer blir man nog aldrig klok på. Eller så är de helt enkelt för smarta för att man ska kunna bli klok på dem, vad vet jag. Jag saknar våra kaffestunder ibland, kanske jag borde gå och ringa på dörren nån dag, om hon finns kvar.
* sherry smakar äckel, men jag var diplomatisk och låtsades tycka om det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar