tisdag 2 januari 2018

Pirater och hjärtebekymmer på Vasa centralsjukhus.

Ibland då jag läser nyheter om VCS kommer jag att tänka på då jag blev diagnostiserad med perimyokardit och blev intagen för övervakning. Det var en natt i december 2006.

Jag hamnade i ett rum för tre personer, där jag var i mitten. Herrn till vänster var en gammal sjöman, vilket märktes, eftersom snarkningarna lät som en båtmotor av märket Wickström. Han använde en hel del sjötermer i sitt språk. Det var kaptener och slagsidor samt roder och sjöjungfrur i en salig röra. Jag vet inte vad han var intagen för, men jag tror han hade obalans i propelleraxeln eller något liknande. Helst ville han se på TV i 130 decibel 16 timmar om dygnet. Att se på actionrullar med explosioner, biljakter och besinningslöst våld i den ljudnivån med rytmstörningar var för min del mer spännande än vanligt. Det fattades bara att Ernst Kirchsteiger hade dykt upp i rutan. Då hade nog hjärtattacken varit ett faktum.

Till höger om mig fanns en herre som egentligen var ganska lugn och sansad, men hade utvecklat en slags avsky mot sjömannen i andra änden av rummet (därför kallade jag honom i mitt huvud för piraten), främst för att det alltid var han som skulle bestämma ljudnivån och kanalen på TVn. De kom inte alls överens. Jag hade svårt att välja sida, så jag förblev neutral och fick likt en förhandlare från FN lyssna på då personen till vänster om mig pratade skit om personen till höger då han inte var i rummet och vice versa. Jag försökte mest att låtsas som ingenting och titta på House på min dator, som just då passade bra in i situationen. I rummet fanns även skärmväggar på hjul jag likt Jerikos murar kunde bygga in mig med då jag tröttnade på konflikten.

De här två kufarna byttes efter ca 2 dygn ut mot två betydligt lugnare och tystlåtna personer. Jag saknade sjömannen och piraten. De var jättetrevliga personer, och de lyckades verkligen bra med att liva upp lite i en annars långtråkig miljö.

En natt vaknade jag av att en äldre dam satte sig i min säng och försökte lägga sig. Stackaren hade gått vilse och hittade inte hem till sitt. Där låg jag, stirrade i taket och funderade över hur jag egentligen hamnat i den här situationen medan jag väntade på att personalen skulle komma och leda hem min ca 60 år äldre beundrarinna. De hade roligt åt mitt dambesök följande dag.

Personalen på VCS har min yttersta respekt, de är fantastiska. Undertecknad skulle nog inte klara av att jobba länge inom vården. På julaftonsmorgon fick jag åka hem, frisk och glad. Det var nog den bästa julklapp jag kunde få, då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar